ontologi.blogg.se

För många år sedan såg jag filmen Skicka vidare (eng. Pay it forward) för mig och säkert många andra är det inte bara en bok, en film utan också en livsfilosofi som jag återvänder till ofta.

Själva idén går ut på att göra någonting för någon som inte kan göra detta på egen hand. Det vill säga att när någon gör dig en tjänst, någonting stort, någonting som du inte kunde göra själv så istället för att återgälda denne skickar du vidare till tre andra personer. Nästa dag skickar var och en av dessa vidare till tre till. Dagen därpå skickar var och en av dessa 27 till ännu tre. Om alla, varje dag, i sin tur skickar vidare till tre… är vi på två veckor uppe i 4.782.969 personer. På mindre än tre veckor har vi hjälpt alla människor på jorden med något (rent matematiskt). Det är ett härligt sätt att tänka på. Att inte bara se våra egna problem utan att ta en titt i någon annans liv och se hur jag kan hjälpa denne.

Med denna filosofi blir man lätt "skuldfri" d.v.s. tjänster och gentjänster får ett nytt perspektiv man behöver inte "betala" tillbaka till den man fått hjälp av utan kan välja att hjälpa någon som har större behov eller där jag verkligen har något att bidra med.

Vad gör vi själva för att hjälpa någon annan? Många gånger förknippar vi hjälp till dem, vi känner och har i vår närhet när det alls inte är säkert att det är dem vi kan hjälpa bäst eller dem som kan hjälpa oss bäst. Överallt i vår närhet finns människor i behov av hjälp och många gånger är det väldigt enkelt att hjälpa, det behövs inte så mycket för den som ger men betyder ofantligt mycket för den som får hjälp.

Nyligen gick en god vän till mig bort och hennes generositet har alltid varit omöjlig att återgälda. Hon älskade att ge och ville aldrig ha något tillbaka. Ofta fann jag mig själv bärandes en kasse med saker när jag hälsat på henne. Inte för att jag behövde det eller ens hade frågat efter något utan för att det inte gick att säga nej till hennes omtanke. Enda sättet att återgälda henne nu som då är att skicka vidare. Varje gång jag får hjälp känner jag mig tacksam och försöker använda denna tacksamhet som energi till att själv hjälpa någon där jag ser att jag kan bidra. Det är en skön känsla att vara skuldfri. Om du inte redan prövat så gör det. Jag är övertygad om att världen blir lite bättre då.

Tack Catherine för boken och tack C. med flera för att ni lärt mig skicka vidare.


Sandra

Om boken:
Boken är skriven av Catherine Ryan Hyde och filmen som är baserad på boken handlar om hur Trevor en 12–årig pojke med en enkel idé förändrar världen. Trevors mamma Arlene är ensamstående mor och alkoholist. Hon har två jobb och försöker samtidigt att ge sin son Trevor ett bättre liv än det hon själv fick.

Trevors samhällskunskapslärarens Eugene Simonets har allt i sitt liv under kontroll. Varje penna, varje skjorta ligger på sin plats. Eugene är en ganska instängd person. Han har byggt upp ett skal som hindrar människorna i omgivningen för att komma honom för nära. Hittills har det inte varit några problem.

Eugene ger Trevors klass i uppgift att: Se sig omkring och rätta till det man inte tycker om. Han har gett den här uppgiften till varenda sjundeklassare i tolv år och han väntar sig inte att denna ska vara annorlunda än förra årets. Han hoppas, men han väntar sig inte att någon av eleverna ska ta till sig uppgiften.

Han är en lärare som ger eleverna hopp. Kanske för att han i viss mån förlorat hoppet för sig själv.

Men detta år tar en av eleverna till sig uppgiften på allvar eftersom hans eget liv är så problematiskt. Trevor har växt upp utan sin far, mamman jobbar ständigt och han får oftast ta hand om sig själv. Han blir tvungen att växa upp mycket tidigare är andra barn i hans ålder.

Han behöver hopp i sitt liv och han får det genom Eugene. Trevor älskar sin mamma och vill att hon ska lösa sina problem men vet att hon inte kan göra det på egen hand. Kunde hon det skulle hon ha gjort det för länge sedan.

Trevor får inspiration på samhällslektionerna. Eugene är en annorlunda lärare. Han säger inte bara: "Nu öppnar vi böckerna, sidan 1 och gör uppgifterna längst ner". Han talar istället till klassen, från hjärtat. Han lär dem att samhällskunskap handlar om dem själva och världen. Han säger att det är möjligt för en enda person att förändra världen.

Trevor kommer på iden till "skicka vidare". Det är någonting han kan tro på, något han tror kommer kunna förbättra hans eget liv. Hans idé är: ”Att göra någonting för någon som inte kan göra detta på egen hand.” Det går ut på att: Om någon gjorde dig en tjänst, Någonting stort, Någonting som du inte kunde göra själv och istället för att återgälda denne skickar du vidare till tre personer. Nästa dag skickar var och en av dem vidare till tre till. Dagen därpå skickar var och en av dessa 27 till ännu tre. Om alla, varje dag, i sin tur skickar vidare till tre… är vi på två veckor uppe i 4.782.969 personer. På mindre än tre veckor har vi hjälpt alla människor på jorden med något (rent matematiskt).

Alla i filmen är på något sätt utstötta. De har förlorat tron på världen och samhället. Författaren Cathrine Ryan Hyde fick inspirationen till boken efter att hon varit med i en bilolycka. Två män hade dragit ut henne ur bilden och släckt den brinnande motorn och i och med detta riskerat sina egna liv för en främling. De räddade hennes bil och förmodligen också hennes liv.

När hon ville tacka dem var de redan försvunna. Efter att hon hade gått runt och grubblat på hur hon skulle kunna hitta och tacka dem kom hon på idén att istället göra en god gärning för någon annan som behövde hjälp.

Hennes egen skicka vidare var när en annan kvinnas bil hade gått sönder och hon hade stannat för att hjälpa kvinnan. Själv tyckte hon inte hon hade gjort så mycket. Inga liv var i fara, bilen brann inte eller så. Men efter att de pratat en stund visade det sig att i kvinnans ögon hade Catherine gjort något oerhört betydelsefullt. När hon frågade hur hon kunde återgälda henne sa Catherine att hon skulle skicka det vidare till någon som behövde det.

I en intervju sa hon: ”Hur många gånger går man förbi en hemlös på gatan och tänker: Men Herre gud, den här människan måste ha mycket problem, den här människan behöver hjälp. Men hur många gånger av dessa stannar man och tar deras problem och gör det till ens eget? De flesta gör aldrig det.”

Min höst har bara börjat och så även ett nytt kapitel i mitt liv. Jag har alltid gillat hösten men i år har den en särskilt fin roll. Jag har fått för mig att jag ska börja dela med mig av valda delar av mitt liv och mina tankar här i en blogg för att vem som helst som vill ska kunna läsa, kommentera, utveckla, rätta och ta del av det jag skriver. Varför då?

Jo, jag har en tro om att man kan vara på många olika vis. Jag vill vara det bästa av mig själv varje dag, vägen dit är inte alltid enkel. Ibland står tankarna i vägen. Jag tror att många tankar blir bättre när man skriver ner dem eller uttalar dem, då slutar de snurra runt i ett ändlöst virrvarr som inte har något mål.  Dessutom delas då tankarna med andra som kan hjälpa en att utveckla dem och förstå dem från ett annat perspektiv.

Sedan har jag en "hemlig" dröm om att skriva och att dela med mig av de erfarenheter som gjort mig till den jag är idag och av den resa som leder mig vidare. Jag hoppas att någon vill läsa och "vara" med mig i detta forum. För ontologi handlar om läran om att vara.

Igår bestämde jag mig för att göra något som jag inte gjort förut..... jag bokade in mig på två träningspass efter varandra på gymmet. Mest för att jag själv alltid intalat mig att det INTE är något för mig.  Jag har visserligen tränat periodvis i mitt liv men inte sätt mig som en "träningsmänniska" därför behövde jag vara något mer än det jag varit förrut. Det gick så klart bra! Jag varken svimmade eller gav upp istället fann jag att resten av dagen blev lika fylld av energi som den startat.  Så nu tänker jag fortsätta att "vara en träningsmänniska" inte för att jag vet var gränsen går för dig men för mig går den vid mer än 2 ggr per vecka. Själva träningen i sig är inget självändamål men jag vill må bra för att vara det bästa jag kan vara. Jag kan ju villigt erkänna att det inte skulle skada om några "extra" kilon försvann runt midjan på köpet. Jag struntar egentligen i vad det står på vågen eftersom gravitationen bara är en siffra utan innehåll.

Jag skulle hellre vilja ha en våg som mätter syfte, mental styrka, förmåga och mängden kärlek och tillit som dagen innehållit. Om man kunde sammanfatta detta till en våg för dagens livskraft så skulle det ge ett bättre mått på hur dagen varit och vad jag behöver ändra på för att må bättre och därmed göra skillnad både för mig själv och min omgivning. Så just nu funderar jag på hur jag kan mäta detta. För att bli lite mer av det jag vill vara imorgon. Har du någon idé om hur?